Nu är det husse/pappa Niklas som skriver, nåt som fru o dotter inte trodde skulle hända - någonsin. Men tji fick de!
Därmed inte sagt att det blir en vana...

Husse har haft semester i två veckor nu.
Lite märklig känsla när skolor har börjat och de flesta andra normala människor återgått till jobb, men jag vill ju inte klaga. Det är riktigt skönt att bara kunna ta det lugnt o slippa kraven (ens egna) på att alltid fylla semestern med så mycket roligt som möjligt. Nu har jag "bara" tagit det lugnt och försökt umgåtts med Daisy. MYCKET trevligt.

Iom införskaffandet av hund har man helt plötsligt kommit in i en ny värld. Helt plötsligt är man en i gänget av hundägare och möter många nya bekantskaper. Och en sak är ju säker, lika många hundraser/typer/personligheter det finns, lika många olika slags hundägare finns det.
Mannen på hundbadet som har sin, förvisso väluppfostrade och lydiga, hund okopplad. Men hunden är inte så sugen på att leka med sin husse och matte utan med ALLA andra. Den lite sura stämningen som lägger sig över hela stranden som en blöt filt var...intressant.
Eller kvinnan med en intensivt skällande hund som tycker det blir bättre av att helt enkelt hålla ihop käkarna på hunden.
Eller de goda råd man får när man är ute;
- Släpp henne så får de leka
- Nej, vi har henne kopplad, bäst så...
- Men prova! De leker friare då.
- Säkert, men näe, det är en väldigt trafikerad väg just här, vi vågar inte om hon ev skulle bli uppjagad o sticka
- Men det kan man träna henne...
- Ja, men inte just NU..! Nä, Daisy, vad säger du, ska vi ta o gå hem nu??

Men de allra flesta är otroligt trevliga och välkomnar en i "familjen".
Roligt med alla "ååhh" och "naaw" som möter en när man är ute med en valp.

I övrigt är ensamhetsträning en viktig sak som står på agendan.
Det går väl...sådär...kan man bäst uttrycka det.
Den här frasen "det blir bättre så småningom" känns lite uttjatad.
Kan hon verkligen tycka om oss så mycket att hon måste gråta hela tiden vi är borta? Är vi verkligen SÅ trevliga...? Tvivlar.
Okej, små framsteg görs. Men JAG åtminstone funderar på vilken väg vi ska gå...backa o börja om från början med korta ensamma stunder eller fortsätta framåt och vara "elakare" och lämna längre stunder.
Vi har avgränsat huset till att hon ska vara i köket när hon är själv. Vi tycker det är bättre. Osäker på om hon tycker det. En sak hon tycker är bra är att krafsa i vattenskålen när hon är själv. Det gör hon aldrig annars. Min mamma tyckte det var självklart, hon är ju en vattenhund. Men det var ju inte lika självklart när vi var på hundbadet. Då dög det inte. Det var väl för blött eller nåt.
Inte nog med att hunden är väldigt blöt, upprörd och anklagande när man kommer hem, man får torka köksgolvet också.
Men det finns väl nåt positivt i det också.

Men okej, ensamhetsträningen fortsätter nästa vecka...då är min idé att vi ska gå upp i "vanlig" tid, äta frukost och göra oss iordning, gå ut en runda och sen går husse till jobbet (fast jag gör alltså inte det på riktigt, jag bara luras för att träna henne så autentiskt som möjligt...otroligt vad skarp man är).
Vi får se hur min plan funkar...förmodligen inte alls..!
Men...det blir väl bättre så småningom...

Nu har jag hämtat dottern som varit på läger så nu är familjen hel igen.

Dags för lunch.
Hej!